Då börjar vi om

Efter ett ganska klent resultat på mahbloggen bestämde jag mig att börja om på en privat blogg.
Felet med mahbloggen var att den handlade om skolan och då kan man ju inte skriva om annat, så innehållet blev som bäst nödtorftigt. Frågan är om någon kommer läsa vad jag skriver eller om jag faktiskt bryr mig om folk gör det. Jag vill kunna ha någonstans att skriva lite skit och uppdateringar om mitt liv till mina släktingar i och med att vi är lite utspridda här och var. Samt det är väldigt skönt att kunna skriva av sig. Jag funderade på om jag skulle skriva på engelska eller svenska här, men mycket blir "lost in translation" så tror jag att jag väljer båda.

Igår kväll/natt låg jag som vanligt sömnlös och tänkte och på någon vänster kom jag o tänka på min lille Rifskotte. Jag kände mig överväldigad av kärlek till detta lilla gråa ök. Det smärtar mig mer än vad jag vill erkänna att jag inte längre kan hitta på saker med honom så som vi brukade. Inget badande, ridande till kiosken och äta glass, inget amatörtävlande och inga fastlagsbullar på söderåsen. På ett sätt är jag lite ledsen att jag inte var äldre när jag fick honom, för då jävlar i min lilla låda Molle, vad vi skulle satsat. Jag skulle velat tävla honom i speedpass som den elit naturbegåvning han är. Ett av mina stoltaste ögonblick hittils är att se morsan fara igenom Helsingborgs ridhus på en grå "vem som helst" häst och faktiskt komma före en etablerad passryttare på prispallen. Med min gråa hobbyhäst! Det var ett bra uttryck... Tror jag ska använda det mer... Hobbyhäst...
Sen så har ju vi islandshästryttare i Skåne det väl ställt med träningar för världseliten. Som jag sa till morsan häromveckan när hon gnatade om att det är jobbigare o åka o träna med islandshästar jämfört med när hon hade häst nere på ÖRS (ÖRK). Då kunde hon i principen rida dit eller åka bil de 5 minuterna det tog, men nu tog det 3 timmar för oss att komma upp till Örkelljunga till Anna där träningen var som hon skulle deltaga i med lilla Roukk (Rökkvi). Men morsan, sa jag i ett ögonblicks klarsynthet. Kolla, de du tränade för då var några lokala stjärnor som ingen hört talas om, men idag ska du o Rökkvi träna för en dam som faktiskt har varit med på VM. Det är som om folk från vanliga ridskolan skulle få träna för Malin Baryard. Tacka fan att det är lite omständigare nu! Jo, sa hon, det har du ju rätt i!
Och så kändes det inte lika jobbigt längre.
Jag skulle så enkelt slänga in lite sensmoral i denna historian, men jag tror jag ger svansen i det. För detta är ingen blogg där jag ska komma med visdom och lösningar på världsproblemen. Detta är bara jag och mina saker som jag gör.